Den allra första gången tanken väcktes hos mig var när vi hälsade på svärföräldrarna. Då bodde de i svärmors föräldrahem på landet utanför Linköping. Jag föll direkt för platsen. Jag kände alltid ett stort lugn när vi var där. När jag dessutom insåg vilken enorm prisskillnad det var på bostäder ute i landet jämfört med Stockholm blev tanken ännu mer lockande.
Ett tag tittade jag ofta på olika mäklarfirmors hemsidor för att se vad vi skulle kunna köpa om vi lämnade Stockholm. Själva staden skulle jag klara mig utan. Jag skulle kunna nöja mig med att göra ett par besök varje år här. Men det finns en sak som gör att jag inte klarar av att gå från tanke till handling. Familjen. I Stockholm finns hela min familj. Farmor, mormor, föräldrar, syskon med familjer. Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle vara att inte bo nära min familj. Vi umgås ganska flitigt och jag är rädd att saknaden skulle bli alltför stor.
Skulle vi välja att bo i närheten av Linköping skulle vi visserligen hamna nära svärföräldrarna. Och jag har ju faktiskt prövat på att lämna Stockholm och familjen, när jag pluggade i Östersund. Det gick ju alldeles utmärkt. Men jag åkte hem väldigt ofta. I genomsnitt tror jag att jag var hemma var tredje helg.
Jag tror att jag kommer fortsätta att bära med mig funderingarna om hur livet på landet skulle te sig. En vacker dag kanske jag lyckas samla ihop mod nog att göra slag i saken. Min man är öppen för möjligheten, så vem vet... Kanske kommer vi en dag att leva det lugna livet på landet, med några höns som strosar om kring på gårdsplanen och pickar.
http://intressant.se/intressant
http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar