Får just nu dagens dos av riktigt härlig skräptv- Big brother. Om du inte brukar titta så kan jag berätta att temat den här veckan är frosseri. Varje dag rullas en vagn fylld med mat eller sötsaker in i huset (igår var det godis, idag korv och imorgon hamburgare med pommes). Deltagarna ska äta upp allt under dagen och om de lyckas alla dagar så kommer de få ett pris. Deltagarna är minst sagt oense om det är värt att frossa för att hela gruppen ska kunna vinna ett pris eller bör varje person tänka på sin egen hälsa och avstå från frosseri.
Är senariot en dröm eller en mardröm för dig? För mig är det en mardröm idag men det fanns en tid när det såg annorlunda ut.
För 10-12 år sen hade jag kastat mig in i en sån utmaning med skräckblandad förtjusning. På den tiden kunde jag frossa i både mat och godis. Ironiskt nog gjorde jag det sällan av ren njutning, maten fyllde en mycket större mening i mitt liv. Mat kunde trösta mig när jag var ledsen, underhålla mig när jag var uttråkad och det var en belöning när jag skulle fira något. Mest absurt var nog att jag kunde fortsätta att äta när jag var både mätt och belåten, inte för att det smakade utan nästan som en rent mekanisk reaktion. Snacka om att stenåldersmänniskans ideal satt i hårt- ät så mycket du kan när det finns mat, för du vet aldrig när du får mat igen. Det betyder inte att jag åt helt galet mycket hela tiden men om jag t.ex. hade köpt en godispåse så hade jag svårt att sluta äta innan påsen var tom. Jag kunde inte äta tills jag var nöjd och spara resten till en annan dag. Jag var TVUNGEN att moffa i mig hela påsen på en gång.
(Kommer att tänka på den vanligaste fördommen om tjockisar, nämligen att de skulle äta ohejdat mycket och sjukt onyttigt hela tiden. Normalviktiga personer vet sällan hur få extra kalorier det behövs för att gå upp ett kilo. Men mer om det en annan dag!)
När jag flyttade hemifrån började mitt förhållande till mat förändras gradvis. Sakta men säkert lärde jag mig att äta det min kropp behövde utan att försaka det där goda som sätter guldkant på livet som t.ex. mammas lussebullar till jul eller "lördagsgodis". Nu är det många år sedan jag åt något bara för att. Bjuds det på tårta på jobbet (vilket det faktiskt gör ganska ofta) så tar jag bara en bit om jag verkligen känner mig sugen. De flesta gånger avstår jag utan att känna att jag försakat något.
De senaste 5 åren har jag bara gått upp i vikt vid under de perioder jag har varit tvungen att äta en medicin som har viktökning som biverkning. (Ja, det finns sådana mediciner, det är inte en dålig ursäkt för tjockisar.) Förutom en stabil vikt så har mitt ändrade förhållande till mat också medfört att jag blivit mycket snällare mot mig själv. När jag väljer att äta något onyttigt så får jag aldrig längre ångest efteråt. Jag vet att jag äter en hälsosam och välbalanserad kost där det fínns utrymme för det lilla extra till helgen. Så länge mängden inte är för stor och helgen inte blir för lång...
Tack vare den här förändringen kände jag mig trygg inför min gastric bypass operation. För operationen i sig är inget mirakel. Det gäller att fortsätta äta bra resten av livet. Både för hälsans skull och för att hålla vikten när viktminskningsfasen är avklarad. För även om min magsäck nu är en bråkdel så stor som tidigare så kan jag gå upp i vikt om jag hela tiden fyller den med mat, godis och snacks som har extremt högt kaloriinnehåll.
http://intressant.se/intressant
http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar